Varför är det svårt för en nysvensk att lära sig svenska?
Jag kom till Sverige som vuxen, och ju äldre man blir desto svårare brukar det vara att lära sig ett nytt språk. Hjärnan är i stort sett mogen, utvecklad och van vid modersmålet och/eller ett andra språk. Hjärnan och sinnena har passerat den så kallade kritiska perioden där de språkligt formar sig vilket gör de mindre tänjbara för inlärning av ännu ett nytt språk, särskild för uttalet och det grammatiska mönstret.
Mitt kurdiska modersmål tillhör en annan gren av det indo-europiska språkträdet än svenska. Båda språken har alltså samma rötter men idag skiljer de sig avsevärt från varandra i ljudsystem, vokabulär, grammatik och skriftsystem. Kurder och svenskar har varit geografiskt och kulturellt avlägsna från varandra utan någon nämnvärd kontakt tills på sistone då många kurder har börjat emigrera till Sverige på grund av de eviga striderna i Mellanöstern.
Som immigrant behövde jag lära mig svenska. Det har jag också gjort, fast blir aldrig fullärd. Efter ett kvartssekel, som ni ser, kan jag uttrycka mig i skrift, och även i tal. Men jag vill minimera avståndet till det svenska sinnet genom att överbygga mitt kurdiska inre med det svenska inre. I detta avseende är språk det mest värdefulla verktyget. Jag är ganska van nu att reflektera över det som jag upplever med det svenska språket. Jag läser tidningsartiklar och ett tiotal svenska böcker årligen. Jag lyssnar och ser dagligen på svensk radio och tv. Jag är även aktiv i föreningslivet och det gemensamma språkbruket på arbetsplatsen är också svenska.
Den inre svenskan är inte längre främmande. Jag har andats svensk luft i över 25 år, trots det är det ändå svårt att komma åt språkets beståndsdelar. Det kurdiska är djupt inrotat i mig och jag kan omedelbart och utan några ansträngningar beröra varje detalj och ledtråd i språket. Barndomens inlärda språk är en naturlig del av mig. Det är som en enorm kraft som möjliggör mig att lätt och bäst klä mina tankar i ord, i både tal och skrift.
Jag känner mig integrerad med det svenska språket. Via det har jag lärt mig mycket och har också en bred tillgång till litterära och kulturella produkter. Svenskan är nu mitt andra språk. Jag kan klä mina tankar i tal och skrift men språkbruket är inte samma som mitt modersmål, att obehindrat beröra dess särpräglade natur. Det som normalt är brukbart och igenkännbart för de som har tillbringat barndomen i Sverige och vuxit upp med dess särdrag och anda.
De typiska svenska särdragen som jag fortfarande har svårt med är i första hand prosodi. Är vokalen lång eller den efterföljande konsonanten i orden? Ännu svårare är betoningen på stavelserna och svårast är tonaccent, den svenska musikaliska accenten! Den som befäster sig djupt inne i människans inre vid barndomen. Då vacklar jag också av osäkerhet vid stavningar. Däremot har jag tur eftersom ord ingår i meningar och de i ett sammanhang. Det förenklar förståelsen för både talaren och lyssnaren. Kroppsspråket hjälper också då vi använder ögonkontakt, gester, ansiktsuttryck och med mera.
En annan svårighet som jag har är ordbildningar. Ett sammansatt ord av två enkla ord som sjukhus är förståeligt. Däremot rättar datorn mig att det inte är ”skattbeslut” utan ”skattebeslut” eller att det är två separata ord, inte ett sammansatt, och tvärtom. Emellertid är det betydligt svårare med ord som har bildats via avledningar; förled och efterled. Se till exempel dessa ord som lätt överlappar varandra i mitt tankeordförråd. De börjar med prefixet upp och slutar med suffixet ning: uppbackning, uppladdning, uppmaning, uppslutning, uppställning, uppvisning. Listan kan bli längre men vi tar igen ordet uppställning fast med andra prefix som till exempel: avställning, avbeställning, förställning, föreställning, inställning, omställning, tillställning. För den som har vuxit upp och tillbringat sin barndom i svenska förskolor och skolor tillhör dessa typer av ordbildningar normaliteten. Däremot är det inte normalt för mig att bilda och sammansätta ord. Jag måste memorera dem. Det är inte lätt heller att snabbt plocka upp dem från minnet vid behov i samtal. Inte sällan tar jag fel ord i samtal. Det ord som jag vill fånga gömmer sig envist och visar sig inte.
Jag har också fortfarande svårigheter med partikelverb, genussystemet och ordböjningar men de är skonsammare eftersom man med tiden någorlunda kan bemästra dem. Alltså, prepositioner, konjunktioner och vissa adverb räknas som partiklar till ett verb. Det är så naturligt för en svensk talare att hen inte behöver kunna grammatik alls. Det kommer bara ut från munnen. Jag kan lite grammatik men ändå är jag inte alltid säker på det som jag säger. Man ska betona rätt ord. När det gäller genus så tar substantivet ”barn” ett medan ”barndom” en. Man kan fråga varför? Jo, det handlar om känsla. Om jag skriver tio nonsens ord och frågar tio svenskar om dessa ord tar partikeln ”ett eller en” då är jag säker på att alla kommer att ge samma svar. Alltså har alla rätt. Jag vill inte tala om böjningar. De finns i alla meningar vilket ökar sannolikheten att göra misstag. En svensk talare böjer orden rätt utan att tänka på saken. Hen har alltid rätt! Ni vet också att i varje regel finns det undantag. Man ska ha en finkänsla för undantagen också.
Ja, det var en snabb översikt över varför jag har svårt att tala och hänga med i samtal. Såklart innebär allt detta att samtalstempot sjunker. Tråkigt! Det gör att min samtalspartner upprepar och förtydligar fraser och meningar. När det gäller de skrivna orden är det lättare. Man har tid för läsning, omläsning, skrift och redigering. Det finns hjälpmedel och nu är de nästan alltid tillgängliga. Det är bara att ta upp och slå upp mobiltelefonen. Där finns det fantastiska språkliga hemsidor som man kan ta nytta av. Men hur än jag anstränger mig blir mina svenska skrivna texter upplevda som svenska som andra språk i både form och innehåll. De går att förstå men kan ibland de ge upphov till en oväntad min.
Foto: Larske
