1954 kallades SCB in för att analysera de svenska efternamnen. Statistiken visade att bland de över 60 000 nya efternamn som tillkommit under 1900-talet var de alla flesta inspirerade av naturen och slutade på -berg, -mark eller -fors.
Under första halvan av 1900-talet var det många familjer som tog ett ärftligt släktnamn, eller efternamn, i stället för de traditionella sonnamnen som växlade mellan generationerna. En anledning var att myndigheter som Skatteverket och Statistiska centralbyrån uppmuntrade namnbyten för att kunna föra bättre register. En annan var att det blev viktigt att visa vem man var för att till exempel kunna ta ut pension och andra förmåner.
Mellan 1920 och 1952 lades nästan 64 000 nya släktnamn till i folkbokföringen. Huvuddelen av dessa var nya namn som godkänts efter ansökan. En liten del tillhörde invandrare som flyttat till Sverige.
Många av namnen hade skapats av statliga namnkommittéer som gjorde listor på nya, lagom fantasifulla, namn som var tillräckligt annorlunda för att inte förväxlas med namn som redan fanns men som ändå lät som svenska namn låtit tidigare.
När en ny namnbok med förslag på efternamn skulle ges ut 1954 var kommittén intresserad av hur de efternamn som redan fanns kunde särskiljas. På SCB hade man hålkortsmaskiner, en sorts tidiga datamaskiner, och kunde ta sig an att analysera de svenska namnen med modern teknik. Resultatet redovisas under rubriken Statistiska uppgifter om släktnamn i Svensk namnbok från 1954.
Tio procent hette Andersson eller Karlsson
Det hade tidigare varit tekniskt omöjligt att granska alla namn, men det hade gjorts ett försök genom en analys av namnen i Stockholms folkbokföring. Då kunde man visa att 35 procent av dem som bodde i länet hade något av de 15 vanligaste namnen. De allra vanligaste var Andersson och Karlsson, som bars av 5 procent vardera. De vanligaste namnen som inte var sonnamn i Stockholms län var Lundström, Lindqvist och Lundkvist.
Med SCB:s nya hålkortsmaskiner kunde man nu analysera efternamnen för alla som bodde i Sverige, vilket blev över hundratusen olika efternamn. Av dessa kunde ungefär 80 000 delas upp i förled och slutled. I analysen beskrivs förledet som det som ger namnet sin egenart, och slutledet det som signalerar att det är ett efternamn. Ungefär 30 000 efternamn var vad man kallade osammansatta.
Berg i både början och slutet på vanliga namn
Efter att korten sorterats och räknats visade det sig att det fanns betydligt färre sätt att inleda ett efternamn än att avsluta det. Det fanns hela 11 500 förled jämfört med 1 400 slutled. 36 av förleden var del i över 100 släktnamn. Dessa var i det allra flesta fall kopplade naturen och de tre vanligaste och som alla användes i över 180 efternamn var sten, berg och lind.
De vanligaste förleden var naturliga
Förled efter hur antalet efternamn de var del av
Svensk namnbok 1954 s
Bland slutleden däremot förekom hela 98 i fler än 100 släktnamn. De tre vanligaste slutleden var -berg, -mark och -fors. Till exempel berg är alltså vanligt både som för- och efterled. Säger det något om svenskarnas syn på naturen?
Många geografiska slutled
Slutled som förekom i över 100 efternamn
Svensk namnbok 1954 s
Slutledet -son var vanligt, men fanns ändå inte bland de tio slutled som använts i flest olika namn. Det berodde enligt analysen på att ”antalet manliga förnamn, som är de vanligaste förleden i dessa namn, är begränsat.”
Namnböckerna skapade trender
Statistiken visade också på aktuella namntrender. Man hänvisade till en tidigare uppsats av Esaias Tegnér från 1880-talet för att visa att det då inte förekom några efternamn som slutade på -rud eller -ryd, trots att de är väldigt vanliga som avslutning på svenska ortsnamn. Men efter att namn med dessa slutled bland annat fanns som förslag i namnböckerna från 1939 och 1940 var de nu så vanliga att -rud hamnade på plats 24 på listan över vanligaste slutled, och -ryd på plats 33.
Idag finns det cirka 759 000 efternamn om man räknar varje stavning som ett eget namn.
Källa: SCB
Foto: Okänd/Wikimedia
